För ett tag sedan publicerade en väldigt god vän till mig ett sista avskedsbrev innan sedan försökte ta sitt liv. Tanken blev direkt att ringa efter hjälp till henne vilket jag gjorde oxå. För jag ville inte att alla som älskar henne skulle förlora henne. Men samtidigt så slog tanken mig om jag verkligen skulle göra de, inte för att jag inte ville att hon skulle leva vidare. Utan tanken som slog mig var att låta henne få vila i frid och få ett slut på allt lidande hon har de sista 10-15 åren. Hon lever med något som heter Borderline personlighetsstörning och har stora problem med själskador när hon får ångest. Och hon har kämpat så med att få hjälp för att lära sig att hantera sin ångest. För det första har hon aldrig fått någon riktig hjälp, och hon har aldrig själv lyckats att få bukt på sina problem. Ni kanske tycker de är konstigt att jag funderade på vad jag skulle göra, och låta henne få vila i frid. Men eftersom jag själv lever med samma typ av besvär så vet jag vilket helvete hon genomgår. Och jag vet oxå hur kämpigt det är för dom anhöriga att ständigt leva med en oro för vad deras dotter ska göra. Och av egen erfarenhet så skapar denna oron ännu mer oro och spänning mellan dom anhöriga och en själv. Så då blir det ännu svårare att kunna slappna av och kanske ta den paus som kanske behövs för tillfället för att kanske hindra ångesten som är på väg. Vet själv av erfarenhet att kan jag bara få vara ifred och bara ta det lugnt så kanske ångesten släpper. Ja jag vet inte vad som är rätt eller fel. Men jag kan känna att skulle hon nu få vila i frid så skulle hon slippa allt lidande och hennes anhöriga och vänner skulle slippa gå med en ständig oro för vad eller om något skulle hända henne.
Så jag undrarr hur ni tänker om detta svåra ämne som många lever med antingen som anhöriga eller kanske du själv???

Har sedan många år tillbaka levt med psykisk ohälsa. De värsta utlöstes när jag som de så fint heter gick in i "väggen". Innan och fram tills dess att detta uppdagades hösten 2008 så jobbade jag väldigt mycket i perioder och ibland var dessa perioder fyllda med jobb dygnet runt. Efter ett tufft år med mycket jobb och strul så orkade jag till slut inte mer och blev sjukskriven. Kommer ihåg att jag hade ett helvete de första 2 veckorna jag var hemma, och jag kunde inte sova någonting alls. Då jag var på samtal med psykologen insåg både jag och dom att jag mådde för dåligt för att vara hemma själv. Så då blev jag för första gången inlagd i psykiatrisk slutenvård. De tog nästan 3 veckor innan jag kom att må lite bättre och inte förens dess så lyckades jag att kunna sova. Efter en månad på sjukhuset så bedömdes jag vara redo för att åka hem igen. Kändes då okej att åka därifrån. Men dagarna gick väldigt långsamt och de va ett helvete att vara hemma då oxå. Efter någon vecka så gjorde jag mitt första försök att ta mitt liv. Jag drack en kväll väldigt mycket alkohol och intog stora mängder tabletter och efter det försökte jag bränna mig inne i lägenheten. På något sätt så lyckades jag överleva detta och blev återigen inlagd på sjukhuset. Det blev en lång period på sjukhuset för att komma på fötter igen. Denna gången så fick jag bra kontakt med en av killarna i personalen. De diskuterades huruvida jag hade någon form av psykiatrisk diagnos, som dom trodde va ADHD. Fick efter ett tag göra en utredning för detta och fick oxå diagnosen som väntat. Efterhand som tiden har gått vidare så har jag sett ett mönster på att denna problematiken har funnits där under min uppväxt oxå. Men den blev värre och värre ju äldre jag blev. Efter ett år eller två så gjorde jag en ny psykiatrisk utredning och fick diagnosen Bipolär sjukdom. Detta förklarade mina perioder av uppvarvning och långa perioder med nedstämdhet. Tiden som har gått och gått har inneburit ett väldigt stort lidande för mig till och från med självskadebeteende och självmordsförsök till följd. För några år sedan fick jag gå en gruppterapi tillsammans med några andra i min ålder med ungefär samma problematik. Har under årens gång läst mycket och funderat mycket på de här med diagnoser hit och dit, vilket min läkare också gjorde eftersom att de diagnoserna jag fått innan förklarade inte allt de jag upplevde som stora problem. Så återigen så fick jag göra en ny utredning, och denna gången så körde dom en utredning om alla tänkbara diagnoser. Vilket nu ledde till att jag visade stora "problem" som liknade symtomen väldigt mycket till Borderline personlighetsstörning. Tanken på att lida av en personlighetsstörning kändes skrämmande och va inte lätt att prata öppet om. Men nu kunde jag äntligen få en förklaring på varför jag mådde som jag gjorde och hur jag äntligen "fungerar". Har sedan jobbat mycket i perioder som har avlösts med mycket dåligt mående med många och långa vårdtillfällen på psyket. Allt som oftas efter självskador eller till och med självmordsförsök. Kan inte ens komma ihåg hur många gånger jag legat på intensiven efter alla dessa intoxer och annat skit. Har under de sista året känt att jag verkligen måste få någon form av hjälp för att få iordning på livet! Börjar bli trött på att åka in och ut på sjukhuset. Efter mycket tjat och många möten med min läkare och annan personal i psykiatrin så har jag äntligen fått dom att gå med på att jag sk få åka till ett behandlingshem i skåne för att få hjälp med mina självskador och annat. Så äntligen har dom skickat iväg en remiss till ett ställe i Skåne som heter Finjagården. Men tyvärr så är det väldigt lång väntetid på att få komma dit. Kanske inte kommer dit förrän efter sommarn om jag har otur:( Och eftersom att jag inte klarar av att varken jobba eller vara hemma så har jag blivit skickad till ett boende så länge i väntan på Finjagården. Men tiden går ju så sakta när man bara går och väntar och väntar. Men men man får väl hoppas att man klarar av att hålla huvudet över ytan så länge.
Detta är en del av hur detta med psykisk ohälsa har påverkat mig under de sista åren.

Har idag åkt till Karlskrona för att fira min systerson Axel som fyller hela 6år redan. De är helt sjuk vad tiden går fort, tycker inte de är längesedan han föddes. Har varit en bra dag hittils, hade rätt mycket ångest för att åka upp hit innan i veckan eftersom jag har mått dåligt en period nu. Men nu passar jag på att njuta av ett bättre mående, de brukar inte vara så länge:( 

Har nu lämnat syrran och dom och åkt hem till mina föräldrar istället för att vara där lite i helgen oxå. Ska även passa på att träffa lite goda vänner oxå. Man får ju passa på när man ändå är i Karlskrona. Hoppas verkligen att jag ska hinna med att träffa en väldigt trevlig liten tjej på måndag innan jag åker hem till Hässleholm igen. Ser verkligen fram emot att träffa henne, känns som att jag inte ha träffat henne på evigheter.

Nej nu får jag vara lite social här igen och ladda upp inför melodifestivalen.

Ha en trevlig kväll på er, det ska jag ha:-)

Vet inte vad jag ska börja med, har aldrig skrivit om mig och mina känslor osv offentligt.

Är en kille i sina bästa år och som egentligen har det ganska så bra mellen perioderna av psykiskt lidande. 

Är född och uppvuxen i Karlskrona  i en ganska stor fammilj. Vi är fem syskon som dom alla har både familj och barn idag. Själv har jag svårt med nära relationer i både familj, vänner och relationer till tjejer som är lite närmre om man säger så. Jag har det väldigt lätt för att träffa nya människor och är väldigt social, men när de blir lite närmare relationer så har jag väldigt svårt att släppa in personer i mitt privatliv. Vilket har bidragit till att jag har inte haft några längre relationer med tjejer då jag inte kan hantera så nära relationer. Och jag har inte haft någon så nära relation på många år heller för den delen. 

Och önskan om att kunna ha ett normalt liv tillsammans med någon härlig tjej och kunna skaffa barn med är väldigt stor, särskilt framåt helgerna när man sitter ensam och ser hur andra har det.

Återkommer snart med ett nytt inlägg om hur jag har det i vardagarna.